Nu är det bara några timmar kvar tills man skall till usö och få första behandling.
Jag ljuger om jag inte erkänner att jag är skit nervös och lite rädd, annars hade det vart något fel på mig tror jag.
Tankarna är alldeles vilda i huvudet och skriker olika saker.
Det är nu man känner sig lite deprimerad, det är nu man verkligen inser allvaret i det hela.
Kroppen har kännts ganska tomt framtills nu.
Kände faktiskt hur tårarna kom när jag gick hem.
Fast som alla säger "du är stark och kaxig, så du klarar dettta!"
Jo det vet jag att jag är, och klara detta kommer jag göra.
Men kommer ju möta en massa motgångar i detta äventyr, det kommer att ta mycket på krafterna.
Älskar min familj och mina nära som ställer upp för mig.
Orkar lyssna på mig och orkar att umgås med mig.
Kan ju säga att det inte är lätt för någon och svåraste är det nog för mig.
Jag försöker se så glad å alert hela tiden, ställer så mycket upp för andra så ärligt talat hinner jag inte med mig själv.
Ser hur klockan bara tickar fortare å fortare, jag vill ha det här gjort nu, kan detta bara inte vara över?
Jag saknar dig massor, du gav mig styrkan, du gav mig viljan, du gav mig trygghet.
Nu skulle jag behövt dig mer än någonsin!
Men du finns inte längre vid min sida, som du lovade.
nej försöka sova någon timme innan det är dags....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar